Ett
fotografi av August Strindberg, taget under hans sista
promenad i april 1912, visar en svart gestalt som träder fram
ur snöyran. Ansiktet är skuggat, nästan utsuddat.
Uttrycket skiftar: en sjuk, inåtvänd åldring,
en aggressiv jägare, en försonad gammal man. Jämför det fotot
med ett från samma månad 1875. Det visar en lite vek, elegant
ung man som med öppna ögon beslutsamt stirrar förbi kameran
mot ett inte allt för avlägset mål. Mellan de två bilderna
ryms ett författarskap som i sin helhet omfattar närmare
sjuttio band, oräknat de över 10 000 breven. Där finns också
ett liv – tre äktenskap, fem barn, långa utlandsvistelser,
mängder av hemadresser, fler rättsprocesser, otaliga
vänskapsförbindelser och nästan lika många brytningar.
Hans
verksamma liv svarar nästan exakt mot och speglar en
historisk epok som sträcker sig från omkring 1870
(tysk-franska kriget 1870-71), som brutalt avslutas 1914 med
det första världskriget. Under den sker industrialismens
slutgiltiga expansion och det imperialistiska västerlandet
dominerar världen. Det är borgerlighetens glansperiod,
den som ofta betecknas av den engelska viktorianismen. För
Jules Vernes hjältar var allt tänkbart;
Jorden runt på åttio dagar 1873 blev en dundrande
världssuccé.
Stockholmsutställningen 1897 dominerades av
Industrihallen och samtidigt flög Andrée varmluftsballong
mot Nordpolen (en av hans följeslagare var Strindbergs
kusinbarn och gudson Nils). Det är nu det moderna Sverige
föds. 1850 är häst och vagn fortfarande det enda
transportmedlet, femtio år senare bygger man bilar.
Under samma tid fick Stockholm gasbelysning,
vattenledningar, telefon, spårvagn och blev den ledande
industristaden i landet. Man skapade en ny stadsplan – något
som Strindberg använde som symbol för den nya tiden i dikten
”Esplanadsystemet” (1883) – och staden innanför tullarna
började snabbt växa till dagens omfattning. Men samtidigt är
detta också den tid då arbetarrörelsen och de revolutionära
rörelserna föds, i reaktion mot borgerligheten och de allt
synligare klassklyftorna. 1848, det år Strindberg
koncipierades och som han hellre hänvisade till än
födelseåret, inträffade februarirevolutionen i Frankrike och
det inte ens ett år gamla
Kommunistiska manifestet kom ut på svenska. 1879
utmärktes inte bara av
Röda rummet utan också av Sundsvallsstrejken.
Under denna epok grundas Socialdemokratiska
Arbetarepartiet, Landsorganisationen (LO) och Svenska
Arbetsgivareföreningen. Samtidigt övergår Sverige från
ståndsriksdag till parlamentarisk demokrati. Det är en
dynamisk, omvälvande tid och på toppen av den fräsande vågen
balanserar Strindberg. Han spanar ständigt efter oförrätter
– inbillade eller verkliga – och konflikthärdar som han kan
ta ställning till; framför allt söker han nya ämnen att
spetsa pennan i.
Det är svårt att beskriva August Strindberg; inte bara hans
böcker utan även hans person verkar omöjlig att sammanfatta
eller förklara uttömmande – som om hans liv var ett konstverk.
Anledningen är också att han utformar sitt porträtt i sina
brev och i de föregivet självbiografiska böckerna, t ex den
psykologiska utvecklingen i Tjänstekvinnans son
(1886-87, 1909), äktenskapet med Siri von Essen i En
dåres försvarstal (1895), eller sin psykiska kris i
Inferno (1897). Att han diktar sitt liv är forskarna
överens om, tanken är inte heller främmande för honom själv.
Den 24 januari 1901 skriver han i Ockulta
dagboken: ”Tänker över mitt liv så här: är det möjligt att
allt rysligt jag har upplevat är satt i scen för mig, att jag
måtte kunna bli dramatiker och skildra all själiska tillstånd
och alla situationer. Dramatiker var jag vid tjugo år. Men
hade mitt liv förflutit lugnt och stilla, hade jag inte haft
något att skildra.”
Denna porträttkonst är förmodligen anledningen till
att den ovanligt dominanta bilden av människan aldrig har
skymt hans diktning (i motsats till t ex Carl Jonas Love
Almqvists liv och verk). Men däremot är man oense bland
forskarna om vad som är sant, och framför allt hur mycket och
medvetet han förvanskar sin historia. Johan August Strindberg
föds som den tredje sonen och den första inom äktenskapet
mellan ångbåtskommissionären Carl August Strindberg och Ulrika
Eleonora (Nora) Norling, dotter till en skräddarmästare.
De har ett borgerligt hem, välordnat, lite stelt men välmående
och tryggt. Under större delen av hans barndom bor familjen i
malmgårdar vid Norrtullsgatan, nästan på landet, med stall och
ladugård. Hans mor beskrivs som vänlig och omtänksam. Hon
kommer från en lägre socialgrupp än sin make men är inte någon
tjänstekvinna och har tvärtom både tjänare och husmamsell.
Däremot är hon tillbakadragen och blir snart utsliten av
ständiga födslar. Hon får elva barn varav sju överlever: Axel,
Oscar, August, Olof (Olle), Anna, Elisabeth och Eleonora
(Nora).
Redan 1862 avlider hon i lungtuberkulos just
fyllda trettionio år. Inom ett år efter dödsfallet gifter
fadern om sig med den trettio år yngre, tjugoettåriga
husmamsellen. Strindberg är då tretton år. I skolan beskrivs
han som blyg och tillbakadragen, men han har en stark
självkänsla och är också det enda av barnen som får ta
studenten. Efter examen far han till Uppsala för att studera,
men utan större intresse eller framgång.
Parallellt tar han mängder av ströjobb och
börjar så småningom koncentrera sig på att bli skådespelare.
Enligt hans egen berättelse väcks hans författartalang till
liv 1870, då han underkänns på ett anställningsprov. Dagen
efter vaknar han obalanserad och bakfull; han börjar fantisera
och efter ett par timmar är han klar med en komedi; det tar
honom fyra dagar att skriva ned den. I rasande takt fortsätter
han att producera den ena pjäsen efter den andra. Han får
snabbt framgångar och ett par av hans pjäser sätts upp på
Kungliga teatern. När det går bra beskriver han sig som rusig
av lycka, då motgångarna kommer hotar han med självmord. Trots
sin mellanposition i syskonskaran påminner skildringarna av
honom lite om ett typiskt yngsta barn – alltid på språng för
att kunna hänga med de äldre, ständigt med en känsla av att
vara eftersatt och förbisedd – att alltid vara för liten.
1872, tjugotre år gammal är han redo för sitt mästarprov. På
sommaren flyttar han med tre kamrater till det som kom att bli
hans sommarparadis, Kymmendö i Stockholms skärgård. På exakt
två månader skriver han
Mäster Olof – pjäsen om Olaus Petri, den svenska
reformationens ledare på 1500-talet. Ett mäktigt drama som han
återvänder till och bearbetar gång på gång under de kommande
åren.
Till Strindbergs förtvivlan och raseri
refuseras den. För att försörja sig börjar han arbeta som
frilansskribent. Han skriver om varje tänkbart ämne för alla
möjliga tidningar och tidskrifter, b l a åt
Dagens Nyheter. Han har ett våldsamt gräl med sin far
som leder till en brytning, de återser aldrig varandra. Då har
han redan, 1874, träffat och förälskat sig i Siri von Essen,
en ett år yngre finlandssvenska med skådespelardrömmar, gift i
ett konvenansäktenskap med en kapten Wrangel.
Efter en kaotisk tid av uppvaktning gifter de
sig på nyåret 1877-78. året som följer arbetar de båda på sina
konstnärliga karriärer och de pengar Siri har haft med sig in
i äktenskapet ger dem ett sorgfritt liv. Men deras relativt
kostsamma livsföring och en lågkonjunktur uttömmer resurserna
och i januari 1879 tvingas Strindberg gå i personlig konkurs.
Det får honom att sätta sig vid skrivbordet för att genom ett
nytt kraftprov kunna resa sig igen. I november samma år ligger
Röda rummet på bokhandelsdiskarna och blir en
ögonblicklig succé. Miljöerna och människorna kommer från
tiden som fri skribent, och läsarna upplever skildringen som
osminkad, närmast rå. Romanen blir det stora samtalsämnet och
Strindberg träder en gång för alla in i det allmänna
medvetandets centrum.
Ännu en framgångsrik och relativt lugn period tar sin
början. Strindberg samlar material och skriver
kulturhistoriska verk, bland annat medverkar han med
föremålsinsamling till Nordiska museet. Men 1881 kan han inte
längre avhålla sig från att sticka ut hakan.
Han angriper Erik Gustaf Geijers svenska
historieskrivning som alltför kungacentrerad, på folkets
bekostnad. Reaktionen är ögonblicklig och våldsam; från och
med nu är Strindberg den unga generationens portalfigur. Han
skärper konflikten ytterligare genom att gissla överhögheten i
satiren Det nya riket, och följer upp med en egen
historieskrivning ur folkets perspektiv,
Svenska öden och äventyr 1883.
Samma år reser familjen till kontinenten.
Strindberg vill ha arbetsro och Siri tvingas ge upp sina
försök att skapa sig en skådespelarkarriär. Paret har två
barn, Karin 3 år och Greta 2 år, och en son (Hans) är på väg.
De planerar att komma tillbaka till Sverige efter vintern men
blir borta i närmare sex år. Färden går till Frankrike,
Schweiz, Italien, Österrike, Danmark. Familjen flyttar
oupphörligen. Strindberg gör ett enda besök i Sverige.
Motvilligt och livrädd för att kastas i fängelse återvänder
han oktober 1884 till åtalet för hädelse i Giftas. En
månad senare tar han nattåget, hjälteförklarad och frikänd
till kontinenten.
Att resa från Sverige innebär inte att lämna
den nordiska kulturen. I Frankrike bor inte bara Strindbergs
vän och illustratör Carl Larsson, där finns också Björnstjerne
Björnson och Jonas Lie. även under de kommande årens flackande
håller han sig informerad, skriver mängder av brev och besöker
vänner. Det är en oerhört produktiv tid, mästerverken följer
på varandra:
En dåres försvarstal, Tjänstekvinnans son, Fadren,
Fröken Julie och Hemsöborna – ett längtansfullt,
doftande porträtt av den svenska skärgården. Men perioden
innebär också slutet på äktenskapet.
Strindberg blir till sist så grov i sina
utfall mot kvinnor i allmänhet och sin hustru i synnerhet att
Siri börjar misstänka att han är vansinnig. När familjen
kommer tillbaka till Sverige 1889 återstår bara skilsmässan.
Den står klar 1891.
Strindberg är fri men han har förlorat sin inspiration. 1892
tar han tåget till Tyskland, slår sig ned i Berlin och lär
bland annat känna Edvard Munch. Där träffar han också 1893
Frida Uhl och de gifter sig några månader senare. Strindberg
intresserar sig för naturvetenskap och påbörjar vad som med
tiden blir alltmer alkemistiska experiment. 1894 föds parets
dotter Kerstin. Samma sommar far han till Paris och till
Inferno-krisen.
Där blir han kvar till slutet av 1896 och
lägger grunden för en ny riktning för sitt författarskap. I
Röda rummet tog han upp tävlan med Victor Hugo – den
franska romantikens portalgestalt – med sin skildring av
Stockholm ”en afton i början av maj”.
Med Fröken Julie skapade han ett
naturalistiskt, psykologiskt drama inspirerad av
den franska naturalismen; händelseförloppet tonas ner,
dramatiken tar plats människornas inre och dialogen
liknar normalt talspråk. Nu, i de nya verken, får själsstriden
också ge formen åt innehållet och realismen ger vika för något
som snarare är symbolism. Han påbörjar Ockulta dagboken,
fylld av magiska samband och hallucinatoriska upplevelser.
1896
far han tillbaka till Sverige, där fortsätter han sina
experiment och tolkningsförsök av tillvarons magiska,
religiösa samband, gestaltade i
Inferno, Till Damaskus och Ett drömspel.
Samtidigt påbörjar han en serie historiska pjäser som påminner
om hans tidigaste dramatik:
Gustav Vasa, Erik XIV, m fl. En ny
produktiv period har inletts.
1901 gifter han sig för tredje och sista
gången. Hans hustru är skådespelerskan Harriet Bosse.
1902 får paret en dotter men äktenskapet havererar ett år
senare.
1907 rör han upp känslorna med satiren och karikatyren
Svarta fanor, pressen går hårt åt honom.
Men det är bara en försmak inför den sista
stora drabbningen, ”Strindbergsfejden”.
1908 har han flyttat till sin sista adress, ”Blå Tornet” på
Drottninggatan i Stockholm,
och två år senare går ha till bitskt angrepp mot
samhällsstyret i en serie artiklar.
En bakomliggande orsak kan vara hans
bitterhet när han ser sina författarkolleger hedras – 1909
hade Heidenstam utnämnts till hedersdoktor och Selma Lagerlöf
fått nobelpriset i litteratur – eller ambitionen att forma den
litterära historieskrivningen. I alla händelser blir
resultatet den mest omfattande litterära debatten i Sveriges
historia – tillmälena haglar, häpnadsväckande grova. Striden
tar slut men någon fred sluts aldrig.
När den unga arbetarrörelsen hyllar honom som
sin författare på hans födelsedag 1912 är det en markering mot
den ekonomiska och litterära överklassen. Bara ett par månader
senare insjuknar han i magsmärtor och dör. Strax innan har
Siri dött, och under samma år dör också en av hans döttrar och
hans ärkefiende, Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl
David af Wirsén. I ett brev kommenterar Selma Lagerlöf: ”är
det inte besynnerligt med Strindberg, som drar de sina med sig
i döden först hustrun och så dottern, så har han alltså tagit
med sig den man, som stått honom mest emot hela livet igenom.
Hövdingen drar till Valhall med stort följe.”
Sammantaget är August Strindberg tveklöst vår största
författare genom tiderna.
Hans prosa är den första moderna svenskan och
i sin helhet kan hans författarskap sägas vara den moderna
litteraturens genombrott i Sverige. Tvivlaren kan kanske
bestrida hans rang i någon enskild genre, men genom sin
oerhörda produktivitet och sin bredd kommer han alltid att
utmana även de mest tveksamma. Dessutom, han är utan
konkurrens Sveriges absolut främsta dramatiker någonsin. Även
internationellt är han vår mest berömda och inflytelserika
författare, och litteraturen om hans liv och verk på en mängd
språk är närmast oräknelig. Biografierna domineras av två
verk. Olof Lagercrantz
August Strindberg (1979), som precist levandegör
människan och författaren.
Boken är präglad av Lagercrantz tes att
Strindberg i själva verket var en sluten person, rädd för att
blotta sig själv; att han iscensatte sitt eget liv i sina brev
och i de föregivet självbiografiska böckerna, inte minst under
Infernokrisen när tidigare forskare har menat att Strindberg
var mer eller mindre sinnessjuk. Fylligare, försiktigare och
mer traditionellt akademisk är Gunnar Brandell i sin noggranna
och metodiska biografi
Strindberg – ett författarliv i fyra band
(1983-89).
David Gedin
