Ännu, snart hundra år efter August Strindbergs död, lever hans författarskap. Hans pjäser spelas över hela världen, nya uppsatser och avhandlingar om människan och verken publiceras regelbundet, och medan den tidens statsmän och företagsledare har glidit tillbaka bland skuggorna lyser hans namn i det allmänna medvetandet.
    Det beror inte enbart på att han – främst som dramatiker – har bidragit till världslitteraturen med en mängd verk: Fröken Julie, Fadren, Dödsdansen, Ett drömspel, etc.
    Inte bara på att hans texter har utgjort en inspirationskälla för många av nittonhundratalets främsta konstnärer: Antonin Artaud, Samuel Beckett, Ingmar Bergman, Franz Kafka, Eugene O’Neill, François Truffaut, med flera. Inte heller på att hans berömmelse som målare sent om sider tagit fart och resulterat i mångmiljonpriser på internationella konstauktioner där han under tjugo år, från 1990, innehade försäljningsrekordet bland svenskarna ("Underlandet", 22,6 miljoner kronor), framför artister som Carl Larsson och Ernst Josephson, ända tills Anders Zorn till sist överträffade det våren 2010 ("Sommarnöje", 26 miljoner kronor).
   Lika mycket eller än mer finns hans texter närvarande i vår samtid genom den kraft han lyckades gjuta in i dem. Han skrev snabbt, intensivt, och fyllde framför allt sin prosa – sina romaner, noveller, essäer och reportage – med en rastlös energi. Fräna angrepp och överraskande reflexioner varvas med rader av njutningsfullt utmejslade metaforer. Skildringarna och åsikterna kan vara underhållande, irriterande, stötande, träffande –
om vartannat – men aldrig likgiltiga. Hans böcker är en outtömlig och påträngande inspirationskälla. Strindbergs otålighet drev honom att byta bostad och land, att ständigt bryta sociala band. Men vare sig sökandet närdes av längtan eller missnöje svarade den perfekt mot den tid han levde i.
   Detta var en period som utgjorde inledningen till det moderna Sverige. Samhället var i stöpsleven och Strindberg tog för sig. Han deltog i den upprörda jämställdhetsdebatten,
även om han ensam intog hållningen att framför allt männen var förtryckta. I den pågående kampen mot statskyrkans centrala kontroll av människornas själar stod han i främsta ledet och åtalades för hädelse. När en modern tidningsbransch formades skrev han för pionjären, Dagens Nyheter. I den tid då arbetarrörelsen växte fram, då LO, Socialdemokratiska Arbetarepartiet och Svenska Arbetsgivarföreningen grundades, etablerade han begreppen ”över-” och ”underklass”. Men när han mot slutet av sitt liv upphöjdes till arbetarrörelsens ikon, hade han – ständigt radikal i ordets egentliga betydelse – blivit religiös och lämnat den politiska vänsterkanten. Vid det laget var också en ny ordning på väg att etablera sig.
    ”Det svenska folkhemmet” väntade på andra sidan – en period där de sociala spänningarna minskade medan välstånd och välfärd byggdes upp gemensamt. Det är kanske följdriktigt att Strindberg gick ur tiden straxt innan, bara just fyllda 63 år.
    Gestalten på de sista fotografierna är grå och sliten. Han har precis sålt rättigheterna till samtliga sina verk till Albert Bonniers förlag för den svindlande summan om 200.000:-, som dessutom kom att i praktiken närma sig 300.000:-(c:a 12 milj. i dagens penningvärde). Men det arv han lämnade var gediget. Inom de närmaste femton åren hade förlaget tjänat nästan 10 miljoner kronor på Strindbergs Samlade skrifter. Själv hade han knappast njutit av den framgången, för, som Mäster Olof utropade redan fyrtio år tidigare: ”Det var icke segern jag ville, det var striden!"