En ung
resande teaterledare och
skådespelare, August Falck, satte i
september 1906 upp dramat Fröken
Julie som aldrig hade spelats
offentligt i Sverige.
Föreställningen blev en konstnärlig
och publik framgång, och Falcks
sällskap gjorde sitt intåg i
Stockholm i december 1906 med en
vecka av utsålda hus. Strax spreds
ryktet att Falck – med August
Strindberg som inspiratör och
sympatisör – skulle öppna en ny
litterär teaterscen i huvudstaden
Under första halvåret 1907 skrev
Strindberg fyra kammarspel:
Oväder, Brända
tomten, Spöksonaten och
Pelikanen. Inspirationen
till beteckningen ”kammarspel” fann
han hos Max Reinhardt, som i november året före hade låtit
öppna en mindre scen, ”Kammerspiel-
Haus”, i anslutning till Deutsches
Theater i Berlin. Strindberg har
beskrivit målsättningen för
kammarspelen i ett ofta citerat brev
till Adolf Paul: ”sök det intima i
formen, litet motiv, utförligt
behandladt, få personer, stora
synpunkter, fri fantasi, men byggd
på observation, upplefvelse, väl
studeradt; enkelt men icke för
enkelt; ingen stor apparat, inga
öfverflödiga bipersoner, inga
regelbundna femaktare eller ’gamla
maskiner’, inga utdragna helaftnar”
(6/1 1907). Den tänkta avsättningen
för dessa nya dramer var Reinhardts
lilla scen i Berlin och andra
liknande skådebanor i Europa, men
framför allt Falcks planerade intima
teater i Stockholm.
Först sommaren 1907 fann man den sal
som i tre år skulle komma att hysa
Intima Teatern. Det var en f.d.
lagerlokal vid Norra Bantorget som
under hösten inreddes med en
begränsad scen, fyra gånger sex
meter, en liten salong med 161
åskådarplatser, men också med en för
tiden avancerad ljusanläggning,
enskilda 9 loger åt skådespelarna
och påkostade foajéer utan
utskänkning till publiken. Man hade
skapat vad vi skulle kunna kalla den
första alternativa teatern i
Stockholm. Där skulle det komma att
spelas 25 Strindbergspjäser, varav 6
urpremiärer och
5 svenska premiärer. Intima Teaterns
ensemble bestod av 10–15 yngre
skådespelare från bland annat
Dramatens elevskola och olika
resande sällskap.
Man hade en redan från ombyggnaden
ansträngd ekonomi – Strindberg fick
gå in som finansiär – och möttes av
en ofta oförstående kritik.
Strindberg var en kontroversiell
gestalt, inte minst efter den
satiriska romanen Svarta fanor
(1907).
Trots ett ambitiöst program,
många föreställningar på scenen vid
Norra Bantorget och en livlig
turnéverksamhet gick teatern omkull
i slutet av 1910. ändå hade man en
ständigt växande och i stort sett
hela tiden aktuell repertoar;
framgångsrika pjäser blev långkörare
medan exempelvis kammarspelen fick
kortare liv. Spelschemat, där
Stockholmsgruppen respektive den
resande landsortsavdelningen spelar
skilda pjäser, under helger två
eller tre olika föreställningar
samma dag, visar att teatern
fungerade som en videobutik eller
ett kabel-tv-bolag med pay per view
för Strindbergsvänner.
Ändå lyckades man inte nå så
många teaterkonnässörer med varje
representation och arrangemanget som
slet hårt på personalen gav inte
tillräckligt ekonomiskt utfall.
Per
Stam
Läs vidare:
Strindberg och teater. Bref till
medlemmar af gamla Intima Teatern
från August Strindberg [red. August Falck] (1918).
Yngve Hedvall, Strindberg på
Stockholmsscenen 1870–1922.
En teaterhistorisk översikt
(1923).
August Falck, Fem år med
Strindberg (1935).
Gösta M. Bergman, Den moderna
teaterns genombrott 1890–1925
(1966).
Bertil Nolin, ”Strindberg och idén
om en intim teater”, Intima
teatern.
Strindbergs teater 1907–1910
katalog Strindbergsmuseet (1995,
2000).
Willmar Sauter, ”Eine
verschrumpfte Avantgarde: Das
Intima Teatern des August
Strindberg”, TheaterAvantgarde,
red. Erika Fischer-Lichte (1995).
John Austin, Intima teatern and
the formations of theatrical
modernity in Sweden (University of
Illinois; 1997).
—
”’En reform? Falck har verkat!’
Intima teaterns betydelse i
Stockholms teaterliv”,
Strindbergiana. Trettonde
samlingen (1998).
Hans-Göran Ekman, Villornas värld.
Studier i Strindbergs kammarspel
(1997).
August Strindberg, Teater och
Intima Teatern, redigerad och
kommenterad av Per Stam, Samlade
Verk 64 (1999).
Lars Löfgren, Svensk Teater
(2003).
Strindbergiana. Tjugoandra
samlingen (2007). ”Intima Teatern
100 år”, med bidrag av Ture
Rangström, Egil Törnqvist, Willmar
Sauter, August Strindberg
m.fl.
