|
Den 1 juni
1945, just efter avslutningen av andra
världskriget, stiftades Strindbergssällskapet.
Det är ett av de allra äldsta litterära
sällskapen i Sverige, och det hade i någon mån
förberetts straxt efter Strindbergs död då
ett antal av hans vänner med fysikprofessorn
Vilhelm Carlheim-Gyllensköld och konstnärerna
Richard Bergh och Karl Nordström i spetsen bildade
Strindbergsarkivet 1917 för att samla och
ordna kvarlåtenskapen.
Initiativet togs av professor Martin Lamm och
ordförande i Sveriges författareförening, tidigare
chefredaktören för Socialdemokraten, Fredrik
Ström. De samlade en grupp herrar
till ett
förberedande sammanträde i Stadshuset den 20
april. Förutom initiativtagarna deltog professor
Walter A. Berendsohn, finansborgarrådet Zeth
”Zäta” Höglund, riksbibliotekarien Oscar
Wieselgren, arkivarien vid Nordiska museet Arvid
Bæckström, professor Knut Lundmark, redaktör Yngve
Hedvall, fil. lic.Torsten Eklund och docent Gunnar
Ollén. De tre sistnämnda fick till uppdrag att
utarbeta stadgar, program och ett upprop. Gunnar
Ollén, som blev kommitténs ordförande, har
återgett delar av det tal med vilket han inledde
det första sammanträdet:
Till bakgrund för sällskapets verksamhet skulle
ligga uppfattningen att Strindberg i flera
avseenden måste betraktas som vårt största
litterära geni, men att hans verk ännu icke nått
den plats de förtjänar i vårt folks medvetande.
Sällskapets ändamål
skulle sammanfattas i orden: främjande av
kännedomen om Strindberg och hans verk. [...]
Strindbergs ytterst värdefulla, roliga och
för samtidens litterära liv belysande
brevsamlingar är outgivna till största delen.
Här skulle ett Strindbergssällskap ha en primär
uppgift. [...]
En uppgift på inte alltför
lång sikt vore dessutom att i någon mån söka
förbereda ett värdigt firande av 100-årsminnet
av Strindbergs födelse, en minnesdag som
infaller
den 22 januari 1949.
Gunnar Ollén blev sällskapets första ordförande
och kvarstod till 1954 då han avlöstes av Torsten
Eklund. I styrelsen ingick också Torsten Eklund
som sekreterare, professor Henry Olsson som vice
ordförande och Eric Ahlström som skattmästare.
Därutöver ingick Fredrik Ström, Martin Lamm,
Walter A. Berendsohn, Oscar Wieselgren, Arvid
Bæckström, Yngve Hedvall, Tor Bonnier, J. Viktor
Johansson, John Landquist, Olof Molander och
Anders Österling. Det var med andra ord en ganska
imponerande samling kulturella makthavare.
Som ett första större projekt initierades
dels en inventering och insamling av Strindbergs
brev, dels utgivningen av dem. Med stöd av
Stockholms stadsfullmäktige kunde den första
volymen publiceras av Bonniers 1948, under Torsten
Eklunds redaktörskap. Han gav sedan ut ytterligare
fjorton volymer fram till 1976. Björn Meidal
övertog utgivningen i och med band sexton 1989,
fram till de nuvarande tjugotvå. De två sista
banden, som är supplement,publicerades 2001,
femtiotre år efter det att arbetet inleddes.
Likaså inledda man den prenumeration på
pressklipp om Strindberg som fortfarande pågår.
Torsten Eklund blev också redaktör för det
från och med hösten 1945 tryckta
medlemsbladet Meddelanden från
Strindbergssällskapet, som producerades
tillsammans med
Gunnar Ollén. Från början kom ett vår- och ett
höstnummer, men snart övergick det till ett
dubbelnummer per år. Men redan 1950 hade man
börjat diskutera möjligheten att ge
Strindbergsforskarna ett mer akademiskt forum för
sina studier, och när Gunnar Brandell efterträdde
Torsten Eklund som sällskapets ordförande 1965
aktualiserade han frågan. Men pengarna saknades
och först Lars-åke Kärnell, som övertog
ordförandeposten 1974, lyckades
ordna finansieringen. Därmed kunde den första
samlingen Strindbergiana publiceras 1985,
och ersätta Meddelanden...
John Landquist hade gett ut Strindbergs
samlade skrifter i femtiofem band 1912-21.
Men den upplagan kändes alltmer föråldrad. Den
som framför allt var angelägen om att ge ut
en ny textkritisk utgåva var Walter A. Berendsohn.
Han gjorde också en inledande inventering och
registrering av bevarade manuskript som
publicerades i Meddelanden... Men brist på
intresse och pengar vaggade projektet till vila.
Först 1972 väcktes frågan till liv igen i samband
med att
man bildade en stiftelse för att överta skötseln
och driften av Strindbergsmuseet i Blå tornet på
Drottninggatan i Stockholm. (Som under ihärdigt
och ganska dramatisk process initierats av
sällskapet 1950, invigts 1960 och nu slutligen
kunde fungera och fortsätta att expandera på egen
hand.) Därmed slapp sällskapet nu ansvaret för
lokalerna, som det successivt hade fått överta
1955 och 1972, liksom för inventarierna från det
ursprungliga Strindbergsarkivet som förvarats på
Nordiska museet. Det blev alltså möjligt att ägna
tid och krafter åt nya projekt.
Genom framför allt Lars-åke Kärnells arbete
kunde Lars Dahlbäck 1976 börja utreda
förutsättningarna och 1979 inleda sitt
huvudredaktörskap för August Strindbergs
Samlade Verk,
den s k ”nationalutgåvan”. 1981 presenterades de
två första volymerna Röda rummet och I
vårbrytningen vid sällskapets årsmöte. Efter
många turer och våldsamma konflikter övertogs
huvudmannaskapet 1986 av Stockholms universitet.
Sällskapet kom i fortsättningen att representeras
av sin styrelseledamot och tidigare ordförande
professor Bengt Landgren i den edningsgrupp vilken
ansvarar för utgivningen och utser
redaktionskommittén.
Lars Dahlbäck kvarstod till till årsskiftet
2008/2009 då huvudredaktörskapet övertogs av
sällskapets styrelseledamot och dåvarande vice
ordförande Per Stam. Utgivningen planeras att
avslutas 2012 med en registerdel. Då kommer 72
textvolymer att ha publicerats i bokform och lika
många textkritiska kommentarer i elektronisk form.
Strindbergssällskapet har under årens lopp
också gett ut ett antal skrifter av och om
Strindberg. Först ut var Torstens Eklunds urval av
Före Röda rummet. Strindbergs
ungdomsjournalistik, 1948, senast kom Gunnar
Olléns Forskarliv. Sex decennier med
Strindberg, 2004.
En ytterligare pågående verksamhet är de
återkommande internationella
Strindbergskonferenserna som initierades av
sällskapet och hölls för första gången 1973 i
Stockholm: ”Strindberg och Modern Theatre”. Sedan
dess har symposier hållits bland annat i Moskva,
Minneapolis, Seattle, Amsterdam, Warzawa och
senast (hösten 2008) hölls den sextonde i Bonn
(”Strindberg: Art, Science and Experiment”).
Om sällskapets ytterligare verksamheter kan man
läsa under de omkringliggande länkarna.
Till exempel vilka som fått det ”Strindbergspris”
som sällskapet delat ut sedan 1988. Likaså om de
aktiviteter som sällskapet ordnar för sina
medlemmar eller sådana som de kan delta i till
rabatterade priser.
Uppgifterna ovan om Strindbergssällskapets
historia är i första hand tagna från de långt
innehållsrikare och mer personliga berättelserna
av Gunnar Ollén och Carl Olof Johansson som finns
att läsa i Strindbergiana, tionde samlingen
1995: ”De första åren. Till Strindbergssällskapets
50-årsjubileum 1 juni 1995” respektive ”Femtio år
i Strindbergssällskap”.
Den som vill läsa mer om det ihärdiga arbete
som resulterade i Strindbergsmuseets
invigning 1960 och fortsatta uppbyggnad, kan göra
det i en artikel av dess tidigare intendent Anita
Persson i Strindbergiana, femte samlingen
1990: ”Strindbergsmuseets väg från provisorium
till kulturcentrum.”
En mängd ytterligare uppsatser om
Strindbergssällskapets historia och verksamheter
har sedan 1945 publicerats i Meddelanden från
Strindbergssällskapet och från 1985 i
Strindbergiana.
Ett register över samtliga bidrag i Meddelanden...
och Strindbergiana sammanställdes i
Strindbergiana, tjugonde samlingen 2005, varav
det som redovisar uppsatserna i den senare
återfinns under en länken Strindbergiana
Register 1985-2005, här intill.
Alla samlingar av Strindbergiana,
liksom kvarvarande exemplar av sällskapets
bokutgivning kan i sin tur sökas nedan, under
länken
Försäljning.
|
